Intelligenta är självkritiska

Jag har träffat den genuint trevlige man som vill rekrytera mig. Oavsett om jag tackar ja till hans erbjudande eller inte, sa han något som jag kommer att bära med mig genom livet. Jag tror att det han sa var kosmos anledning till att vi träffades. Så här uppfattade jag det han sa:

"I mötet mellan en inkompetent person och en intelligent person kommer den intelligente alltid att förlora. Anledningen till detta är att den intelligente hela tiden observerar och analyserar omvärlden, och även sig själv. Därför blir han självkritisk. Den inkompetente ser inte sig själv, och har därför ingen självinsikt och följaktligen heller inte någon självkritik. I en diskussion dem emellan kommer den inkompetente att vara helt säker på sin sak, medan den intelligente kommer att ställa sig frågor som: "Har jag moraliskt rätt?" och "Har jag rätt i sak?". Han tvivlar och blir därför svagare."

Inte bara har han komplimenterat mitt ego genom att mena att de frågor jag ställer mig dagligen är ett tecken på att jag är intelligent. Han har också gjort världen mer begriplig för mig. En frågeställning som jag brottats en hel del med liknar Teodicéproblemet*; Om vi lever i ett hyfsat rättvist och upplyst samhälle, hur kan det då finnas så många inkompetenta chefer och politiker?


*Problemet är inget problem för mig eftersom jag inte tror på ondskan. Svaret på frågan anser jag finns i Walschs Samtal med Gud.