Medan borgarna käbblar och skjuter upp beslutet om en könsneutral äktenskapslagstiftning lever folk som de känner för. Behovet av en samlevnadsbalk, som ett juridiskt och ekonomiskt kontrakt mellan parter som väljer att leva tillsammans av olika skäl, är stort. Varför ska inte alla samlevnadsformer ha samma juridiska skydd? S, v och mp driver på. Även Fi.
Kanal 5´s Outsiders handlade i måndags om två polyamorösa familjer. När jag stött på personer som definierat sig själva om polyamorösa har jag uppfattat det som att de kallar sin knulla-runt-attityd för polyamori för att legitimera den eller skapa någon slags mystik kring det hela.
I programmet var det två familjer typ 45-83 år som levde ganska normala, men väldigt ärliga och fria liv. Det såg riktigt mysigt ut faktiskt.
Både DN och SvD har behandlat polyamori i artiklar.
Men även efter att ha sett programmet har jag svårt att se hur man kan skapa sig en identitet kring att vara polyamorös. Att man kan älska flera människor samtidigt är väl inget konstigt? Man har ju många människor (och djur) runt sig som man älskar på olika sätt. Det som är annorlunda är att man väljer att leva i ett kärleksförhållande med mer än en person. Är detta en identitet? Åtminstone för den ena familjen var detta mer en lösning på en situation som uppstått, där den ena parten i ett äktenskap blev förälskad i en ny person.
Även om man skulle bestämma sig i förväg för att vara polyamorös, så lär man ju hitta en partner åt gången. Förälskelse är en stor och omvälvande kraft, och jag har svårt att se att man skulle kunna vara tokförälskad i två personer samtidigt. Så, när man hittat en partner och förälskelsen gått över i en mer stabil kärlek, ska man hitta en till. Det kan ju knappast vara helt oproblematiskt. Förutom att alla inblandade ska vara med på tåget, ska man ju också hitta någon som man blir förälskad i igen. Gör man inte det under tiden man fortfarande är i en relation så är man monoamorös...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Annelie!
Polyamori kan ta sig många former och det är svårt att uttala sig kategoriskt, men det kan absolut vara en identitetsfaktor för vissa, percis som andra sexuella läggningar är det. Själv "bestämde" jag mig inte för att vara polyamorös; det var något jag ganska motvilligt och med viss skräck insåg att jag var. Det tog en stund att bli trygg i det.
Vad gäller att vara himlastormande förälskad i flera personer samtidigt så går det definitivt att vara! Det är inte lätt, det är inte planerat, det är på förälskelses vis drabbande och härligt och klurigt och underbart.
Men som sagt: polyamori kan var mycket, på samma sätt som monogama förhållanden och anledningarna till dem ser mycket olika ut, om man gräver lite.
Men oavsätt kärleksform eller familjaform så håller jag med; äktenskaps- och familjelagstiftningen så som den ser ut nu är ett konstigt djur som verkar leva på politiskt konstgjord andning alena.
Jag respekterar din läggning, men jag har fortfarande svårt att se att polyamori skulle vara en läggning. I så fall skulle bigami vara en läggning, men så har jag inte uppfattat det. Bigami uppfattar jag mer vara en, i vissa kulturer, acceptans för att gifta sig med två personer.
Jag tycker att polyamori liksom bigami verkar vara en lösning av en situation som uppstår när man är kär i fler än en person. Något som jag tror kan drabba de flesta. Men de flesta väljer skiljsmässa eller otrohet som lösning. Särkilt det senare är en synnerligen dålig lösning. Bättre då med ett ärligt polyamoröst förhållande.
Om du varit tokförälskad i fler än en person samtidigt så tror jag dig. Personligen har jag svårt att föreställa mig det. När jag blir förälskad är det oftast som att drabbas av en akut sjukdom som behöver vårdas. Det skulle inte fungera med två sådana tillstånd samtidigt. :)
Oavsett vilket så är nuvarande lagstiftng helt föråldrad.
Skicka en kommentar