Att hämnas eller inte hämnas, det är frågan

Kill Bill på SVT. Bättre med ljud än utan, som jag sett den innan.

Jag gillar inte splatter&splash-filmer. Men det är snyggt filmat, fräscht, action. Jag vill gärna tro att alla konstnärer har något att säga. Annars är jag inte säker på att det är konst. Kill Bill känns väldigt konstnärligt. Men vad vill Tarantino säga? Att hämnd är nåt bra och viktigt?
Alla hans filmer är väldigt blodiga, och visst; våld är en användbar symbol i vår kultur. Jag är tacksam för att våldscenerna ändå i ganska stor utsträckning är teckande, svartvita eller skuggspel. Det är det som får mig att tro att detta handlar om konst och inte bara ett frosseri i våld och blod. Det är märkligt att det brutala våldet utspelar sig i vardagliga eller utsökt vackra omgivningar. Det blir en slående kontrast. Så även om jag inte kan få till mig något budskap så väcker filmen ändå tankar.

Under de scener där fäktandet och blodsprutandet ändå blir enahanda utspelas ett slags parallellhandling i mitt huvud, här inspirerad av 55 ord:

En film i rött på insidan av mina ögonlock. Mina händer runt hans hals. Lemmar som lämnar hans kropp. Livslust som lämnar min. Zelmid i stället för homicid.
Då inser jag att det inte var hans fel. Tur att jag inte skurit honom i småbitar.