Mamma Mia! Han kan sjunga också

Strålande film, förstås. Inget annat är möjligt med bra musik och bra skådespelare.


Tidernas sexigaste skådespelare - Pierce Brosnan - visade sig kunna sjunga också. Det är ingen hejd på hans talanger. Och hår på bröstet har han också...

Men jag började faktiskt gapskratta när han sjöng första gången eftersom jag såg framför mig Claes Månsson i Yrrol med skylten där det står "Jag kan sjunga också". Jag kom på att det nog stod "dansa" på skylten på vägen hem, men det visste jag inte när jag satt och flabbade.

Måste nog se Yrrol snart igen, detta mästerverk, eftersom jag börjar tappa detaljerna...

Flickan i filmen har tre pappor, vilket verkade väldigt trevligt. Vem skulle inte vilja ha det? Häromdagen såg jag dokumentären Kärlek med förhinder, om en Iransk man som hade fyra fruar och skaffade sig ytterligare en. Problemet med detta, förutom att han var ett riktigt drägg som skaffade en nya ung fru så fort han inte fick komma till tillräckligt ofta, var att han hade problem med att försörja alla fruar och sina 20 barn. Kvinnorna jobbar inte. Vilket resulterade i att fruarna slogs om både mat och byggnadsmaterial. Tydligen är det vanligt i kulturer med månggifte att fruarna (för det är ju mannen som har flera och inte kvinnan) bor i varsitt hus. I boken Skändad är det också så.

Det vore ju mycket smartare med månggifte för kvinnorna. För enligt min mening ska inte havande kvinnor jobba, de ska koncentrera sig på att skapa en trygg tillvaro för barnet. Och småbarnsmammor ska inte heller jobba så mycket. De har ju fullt upp. Men att pappan jobbar heltid är inte heller så bra, han ska ju också skapa en relation till barnet och hjälpa till med vaknätter och blöjbyten. Den självklara lösningen är flera pappor. Där har homosexuella par en fördel framför hetero. De kan välja att gå ihop två par och skaffa barn, som får fyra föräldrar. Om jag fick ha det så skulle kanske jag också överväga att skaffa barn.

Du levande

Jag kan skratta mig igenom en hel Jim Carrey-film, men han är helt humorbefriad i jämförelse med Roy Andersson. Jag har just sett Du levande och skrattat och tänkt efter, om vartannat. Och i slutet var det riktigt behagligt att få sätta skrattet i vrångstrupen.

Hans observationsförmåga om det mänskliga, han sätt att formulera sina iakttagelser tillsammans med en svidande samhällskritik i en humorförpackning - det är helt oslagbart. Det skulle inte gå att skriva en bok som en sådan film. Roys bildspråk gör större delen av humorn.

Därför finns film.

Varför görs film?

Jag älskar att titta på film och jag älskar att läsa böcker. Boken är nästan alltid bättre än filmen, så helst ser jag filmen innan jag läser boken. Då kan jag se fram emot att få en mer nyanserad och fördjupad bild av det jag sett, i boken.

Så är också fallet med Flyga Drake som jag såg häromdagen. Jag har läst Khaled Hosseinis andra bok, Tusen strålande solar och såg fram emot filmen som jag bl.a. trodde skulle innehålla en hel del fina scener med drakflygning. Jag blev inte besviken. Men det var lätt att dra slutsatsen att boken skulle vara ännu bättre. Jag antar att huvudpersonens förhållande till sin far är mer utrett i boken och att hans förlåtelse av sig själv för det han gjorde mot sin barndomsvän inte går lika geschwint.

Det går ju snabbare att se en film än att läsa en bok, så har man lite bråttom är det enklare. Samtidigt har jag börjat tänka på att en bok oftast skrivs av en enda person. Lite hjälp av diverse administratörer och: voilà! boken är klar. En film däremot har en otroligt lång lista i slutet på personer och företag som varit inblandade i produktionen. Kostnaden är väl relaterad till antalet inblandade? Men en biobiljett är billigare än en bok. Hm.

Jag är ett stort fan av Stephen King. Jag älskar det han skriver! Men jag klarar inte av att se filmatiseringar av hans böcker. I viss mån för att de oftast är så urusla, men mest för att det är för läskigt. Efter många års grubblerier kring detta har jag kommit fram till att det beror på att när jag läser skapar jag bilderna själv. Även om handlingen överraskar så kan inte bilderna jag skapar överaska mig. Min egen hjärna ser till att det inte kan bli läskigare än jag klarar av. Det känns tryggt.

Så om boken alltid är bättre än filmen, varför lägger man då ned så mycket tid och pengar på att göra om en bok till en film? Finns film i ett hållbart samhälle?

(En annan fråga som hör till samma härad, är varför amerikanarna lägger ned en massa tid och pengar på att göra en sämre (och dyrare?) egen version av utmärkta franska filmer som t.ex. 3 hommes et un couffin och Nikita).

Jack Rabbit Slims i Östersund om fyra dagar

En snabbtur norrut för att bevista nye systersonen Fabians dop innebar också en del ny information. Man behöver inte åka så långt för att få nya intryck.

T.ex. har både Länstidningen & Östersundsposten ett reportage om en ny temarestaurang som ska öppnas i den nya Multichallengehallen i Östersunds centrum. Restaurangen heter Jack Rabbit Slims och är uppbyggd som en kopia av restaurangen med samma namn i filmen Pulp Fiction. Och i hallen finns också den nya Laserhallen. En riktig Laserhall alltså, inget töntigt Laserdome.

Ja, ni läste rätt! Finns inget annat alternativ än att boka in en tripp dit igen med både restaurangbesök och Laserhallsutmaning. Fabian får nog vänta några år innan han fightas i Laserhallen.

Tydlighet & skräckfilmer

Mitt inlägg om ondska i forma av uranbrytningsförespråkare har fått reaktioner. Så klart. Ingen vill ju bli kallad för ond. Och jag erkänner – det var totalt onyanserat och möjligen onödigt att uttrycka mig så hårt. Min avsikt var knappast att vara vetenskapligt korrekt. Ibland blir det trist att alltid vara vetenskapligt och politiskt korrekt. En lite mer nyanserad bild av min åsikt kan man få genom att läsa fler av mina inlägg i ämnet, eller min ganska nyligen publicerade debattartikel i Dalarnas Tidningar.

Dessutom har killarna rätt; att vara uranbrytningmotståndare är fruktansvärt negativt. Man ska inte fokusera på det man är emot, då drar man det till sig. Man ska fokusera på det man vill. Således: Tack för att ni påminde mig om detta.

Och i skräckfilmer är monstren alltid väldigt tydliga. De har huggtänder, svarta ringar runt ögonen eller rakblad som fingrar. Så ser killarna antagligen inte ut.

Jag tror faktiskt inte ens på ondska. Jag tror inte att världen är så svartvit. Men ibland är det lättare att tänka sig att den är det. För mitt inlägg var i alla fall tydligt - för att inte säga övertydligt, ingen kan väl ha missat min åsikt i frågan? - och på det sättet väldigt oförarglig. Därför att det går att förhålla sig till den, man kan skydda sig mot innehållet. Man kan bli arg, ledsen eller hånfull om man vill.

Jag gillar tydlighet. Vissa tycker det är obehagligt. Men det är enligt min åsikt betydligt värre med bedrägligt inlindade budskap. För det är faktiskt möjligt att den där oerhört trevliga personen du träffade, den som var så charmerande att du nästan blev förälskad och trodde på allt den sa, att den personen är en psykopat som inte bryr sig ett skit om dig, utan manipulerade dig för att få som den ville.

Överallt runt om oss vill andra människor manipulera oss med bländvita leenden, fagra löften och fingrarna korsade bakom ryggen. Vattenkammade partiledare som lovar att bensinskatten ska sänkas efter valet om du väljer deras parti. Vältaliga försäljare som lovar att deras pris är lägst. Helyllepersoner som alla gillar, som egentligen är fega kappvändare som håller med alla så länge det går. Och när det inte går längre så riskerar du att vara förloraren som får en kniv i ryggen, utan att du fattar ett jota.

Sånt skrämmer mig. För jag vet inte vem eller när eller hur. Jag kan inte förhålla mig till det.


"Vilken intelligent dumskalle som helst kan göra saker större, mer komplexa och mer våldsamma. Det kräver en dos genialitet och en hel del mod, att göra det motsatta." /Albert Einstein

Att hämnas eller inte hämnas, det är frågan

Kill Bill på SVT. Bättre med ljud än utan, som jag sett den innan.

Jag gillar inte splatter&splash-filmer. Men det är snyggt filmat, fräscht, action. Jag vill gärna tro att alla konstnärer har något att säga. Annars är jag inte säker på att det är konst. Kill Bill känns väldigt konstnärligt. Men vad vill Tarantino säga? Att hämnd är nåt bra och viktigt?
Alla hans filmer är väldigt blodiga, och visst; våld är en användbar symbol i vår kultur. Jag är tacksam för att våldscenerna ändå i ganska stor utsträckning är teckande, svartvita eller skuggspel. Det är det som får mig att tro att detta handlar om konst och inte bara ett frosseri i våld och blod. Det är märkligt att det brutala våldet utspelar sig i vardagliga eller utsökt vackra omgivningar. Det blir en slående kontrast. Så även om jag inte kan få till mig något budskap så väcker filmen ändå tankar.

Under de scener där fäktandet och blodsprutandet ändå blir enahanda utspelas ett slags parallellhandling i mitt huvud, här inspirerad av 55 ord:

En film i rött på insidan av mina ögonlock. Mina händer runt hans hals. Lemmar som lämnar hans kropp. Livslust som lämnar min. Zelmid i stället för homicid.
Då inser jag att det inte var hans fel. Tur att jag inte skurit honom i småbitar.

Porr & en döende maskulinitet som "spottar kottar likt en döende gran"

Schysst liknelse. Jag hittar den i en artikel på Aftonbladet kultur om medieforskaren Anja Hirdmans bok Den ensamma fallosen. Hon har tittat på manligheten av i dag och liknar den vid männens uppgift i hårdporr: en knullmaskin: "... har kokats ner till funktion, ett jobb som måste göras." Hon har tittat på Rocky, Rambo och McClain (Die Hard), och konstaterar att de liknar slavar i filmerna. Men:

"... hur exploaterad mannen än är, så finns det något han alltid varit överlägsen enbart i egenskap av sitt kön, nämligen kvinnan och det kvinnliga. Kanske kan man se hårdporren som ett sätt att dramatisera och erotisera hela den situationen. Penisens industriellt monotona dans i en järnbur av över- och underlägsenhet."

Kvinnorna i sin tur reagerar med att bli kvinnliga chauvinister som gärna viker ut sig och vill vara en av grabbarna. De vill inte vara humorlösa torrisar. Det lönar sig inte. De bidrar förstås inte till att göra samhället mer jämställt.

Jag gillar att artikelförfattaren gör skillnad på hårdporr och mjukporr. Det är ju verkligen inte samma sak. Knullmaskinporr vänder sig enbart till män, jag har mycket svårt att se hur man som kvinna skulle kunna få ut något av en inzoomad köttpåk som åker fram och tillbaka.

Men jag tycker inte att man kan vara emot porr som sådan. Sex är viktigt för de flesta. Det är också nyttigt både för både kroppen, själen och anden. Att skildra sex i film, bild eller text borde därför inte vara kontroversiellt. Det har alltid förekommit. Problemet är dels att den mesta porr som produceras är grymt dålig, dels att den i stort sett alltid riktar sig till män. Sen finns det förstås avarter också som borde vara, och i vissa fall är, förbjudna.

Att "kravmärka" porr tror jag är en möjlig och bra väg att gå. Säkert svårt i början, men det var det ju med mjölk också. Ett bra initiativ är Sensuell Film som innehålldeklarerar porr, så att man ska veta att filmen har "ett innehåll som inte är avtändande för tittaren och en bra handling". Det är väl det minsta man kan begära.

Vill se

Bra film ska enligt mig vara antingen väldigt rolig eller skapa eftertankar.

Nu är jag sugen på att se filmen Min brors flickvän. Jag såg förstås Steve Carell första gången i den amerikanska versionen av The Office. Då hade jag lite svårt för honom innan jag vant mig - den engelska orginalversionen är så mycket bättre (framförallt har den Martin Freeman!). Men efter att ha sett honom i The 40 year old virgin så är han en av mina favoriter. Inte för att filmen var så bra egentligen, men för att han var så söt i den rollen. Den nya filmen har väl inte heller fått lysande recensioner, men jag vill se den ändå. Tyvärr går filmen inte i Mora, och jag är inte så på att jag tänker åka till Borlänge eller Falun bara för det.

Däremot hade vi planerat att se Himlens Hjärta i Mora. Tyvärr samma gamla skådespelare som alltid i svenska filmer, men handlingen gör att den måste ses. Tyvärr gjorde vi någon tankevurpa när vi planerade det biobesöket för i går hade den slutat att gå. Det får bli på DVD som vanligt.

Annat var det när man var student i Umeå och gick på bio två gånger i veckan...

Share - it´s fair

Det är rätt att dela med sig, stöd artisterna, inte de multinationella företagen är budskapet i filmen som Miljöpartiets Carl Schlyter producerat.

Hemligheten

Se den eller läs den!

Äntligen har jag fått svar på de frågor jag haft om lagen om attraktion, ända sedan jag läste Samtal med Gud för första gången. Jag älskar SMG, men det där med att man ska tänka och känna som om man redan har, det man vill ha, det har varit svårt att förstå.

Nu har det alltså klarnat. I filmen The Secret, som den heter i orginal, får man möta ett antal personer som använder sig av tekniken, och som förklarar hur de gör med tydliga exempel. Det känns väldigt enkelt att förändra sitt liv när man hör dem. Dessutom är filmen väldigt snyggt gjord. Inget meditativt New Age-tempo alls, utan tuff musik och snabba klipp.

Gör dig själv en tjänst och se filmen!

Filmen och en massa annat kul finns här.


I wish my wish was your command.
Sahara Hotnights - C´mon let´s pretend

Jag dissar Hans Wiklund

Vaknade med Morgonpasset och filmtyckaren Hans Wiklund som tyckte att klimathotet är ett uttryck för mänsklighetens tendens att överdriva sin egen betydelse, och som drömde om en fet lyxbil.

Som motvikt var mp:s Magnus Johansson på nyheterna strax efter och berättade om partistyrelsens förslag till kongressen att Sverige ska ha som mål att minska koldioxidutsläppen med 80 % till 2050, i enlighet med FN:s förslag. Det finns bara ett miljöparti, och det är MILJÖPARTIET.

HAns Wiklund pratade också om att han som dissar filmer och regissörer måste klara av att själv ta kritik. Tur det för jag dissar dig totalt Hasse! Du har ju inte fattat ett skit! Se En obekväm sanning, och se den obekväma sanningen i vitögat. Det du och dina barn behöver är inte en fet bil, utan en HÅLLBAR livsstil!

Se upp för dårarna...

...dårarna stängs.

Grymt bra regidebut av Helena Bergström.
Se den!

Eyes Wide Shut

Såg motvilligt Eyes Wide Shut i går kväll, igen. Jag tycker inte om filmen. En riktigt dålig film är en som man känner sig helt likgiltig inför, som man glömmer bort så fort den tagit slut. Det är inte så att Eyes Wide Shut är en sån film. Det är bara att jag inte tycker om den. Det har kanske mindre att göra med att det är Tom Cruise som har huvudrollen, än att jag inte kan känna med honom i hans roll. Jag kan liksom inte förstå varför han gör som han gör. Det verkar helt osannolikt. Varför är han svartsjuk på sin frus drömmar och fantasier? Varför röker han på med henne om han inte tycker om att hon röker gräs? Varför följer han med en gammal klasskompis som han inte umgås med till ett ställe ute i skogen? Varför går han till en prostituerad som han inte har sex med? (Och vad har det med saken att göra att hon får HIV konstaterat?). Det är fullt möjligt att detta är konst, men det lyckas inte beröra mig.

Det konstiga pianoklinket i hela filmen gör inte saken bättre. Det är inte musik och det gör ont i öronen.

Farväl Farväl Falkenberg

Lyssnade just på en intervju i P3 med Jesper Ganslandt som regisserat filmen Farväl Falkenberg. Jag har sett reklamen för filmen och tycker inte den verkar bra, om jag tänkt se den så skulle det bara vara för att alla pratar om den.

Jens uttalde sig bland annat om Beckfilmer som att han hatade alla Beckfilmer, han hatade alla som sett en Beckfilm och han hatade alla som varit med och producerat en Beckfilm. Han var också glad över att inte ha vunnit någon guldbagge. Lite väl kategoriskt och väldigt pretto tycker jag och dissar honom. Jag tänker inte se hans film. Inte för att jag är ett stort fan av Beckfilmer. De går väl att se en gång, men särskilt den dubbade tysken är ju lite patetisk. Radioprogrammet (och snart TV-programmet) Roll On:s satir över programmet är faktiskt väldigt träffande.

Riktigt dåliga filmer tycker jag t.ex. är den enda Wallanderfilmen jag sett (minns inte vilken). Trots att jag läst boken lyckades jag inte hänga med i handlingen. Ett annat bottennapp jag såg nyligen är Investigating Sex. Den handlar om några män som samlas för att diskutera sex med två lättklädda stenografer. Försöket att skapa en Emmanuelle-stämning misslyckas och filmen känns mest som en porrfilm utan porr.

Riktigt bra filmer jag sett nyligen är Mission to Mars med Gary Sinise från CSI:NY - snygga bilder av marsianer, och Storm, den svenska filmen med Eva Röse och Jonas Karlsson, som fick en Guldbagge för bästa foto.

Borats film har premiär!

Den sköne karaktären Borat som driver med USA och Kazakstan har gjort en film som hu haft premiär i USA. Borat som egentligen heter Sacha och kommer från England, låtsas vara reporter från Kazakstan i USA.

Filmen heter: "Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan". Se ett filmklipp från premiären där han driver med Madonna, eller gå in på Borats egen hemsida.