Jag kan skratta mig igenom en hel Jim Carrey-film, men han är helt humorbefriad i jämförelse med Roy Andersson. Jag har just sett Du levande och skrattat och tänkt efter, om vartannat. Och i slutet var det riktigt behagligt att få sätta skrattet i vrångstrupen.
Hans observationsförmåga om det mänskliga, han sätt att formulera sina iakttagelser tillsammans med en svidande samhällskritik i en humorförpackning - det är helt oslagbart. Det skulle inte gå att skriva en bok som en sådan film. Roys bildspråk gör större delen av humorn.
Därför finns film.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar