Birros krönikor känns sanna

Marcus Birro.
Han är så underbar!
Att han skriver krönikor i Mora Tidning är kanske det bästa som hänt tidningen.

Det han skriver är SANT. Alltså inte absolut sant, för något sådan tror jag inte finns. Men sant i själen. När jag läser det han skriver så känns det sant i min mage. Även när han liknar Gud vid en packad släkting på julmiddag.

Hur kan man kritisera hans mod att ställa sig naken inför oss och visa på alla sina sår och svagheter? Är inte det samma sak som att sparka på någon som ligger? Jag gissar att det är män (och kanske kvinnor) som blir provocerade av att Birro är modell för den nya manligheten. En typ av manlighet som hellre gråter än sparkar.

Hans EM-blogg däremot hoppar jag över. Inte för att jag tror att den är tråkig, men för att jag tycker att EM är tråkigt.