31 oktober 2009

Skräckinjagande livspussel och brf 36an

Kom just från bastun, som finns i källaren och som jag hade glömt sätta på. Som tur var hade en vänlig själ som varit där innan mig lämnat värmen på.

Vår lilla bostadsrättsförening består av en majoritet av trevliga individer som försöker underlätta tillvaron för varandra genom sådana hjälpsamma små insatser. Det finns fördelar med att bo i lägenhet. Eftersom det mest finns små lägenheter bor det till övervägande del unga och äldre här. Vad jag vet finns det inga barnfamiljer i min trappuppgång. Det finns därför chans att träffa på någon likasinnad. D.v.s. någon som liksom maken och jag inte vågat sig på att försöka lägga det stora livspusslet med barn och hela kitet.

Jag läste att TCO har varumärkesregistrerat begreppet "livspussel". Det är ett bra ord. För i det samhälle vi skapat består våra liv av en mängd olika pusselbitar som är avskurna från varandra, och som vi försöker skapa möjligheter att sätta ihop; jobb, barn, vänner, fritidsaktiviteter, föreningar... Ja, ni vet.

Problemet är att de där pusselbitarna inte alltid passar så bra ihop med varandra. De passar också sämre och sämre ihop med tiden. Dels för att vi hela tiden ökar kraven och ambitionerna; vi vill vara superföräldrar, superälskare, superchefer, superordföranden osv, och pusselbitarna växer. Också för att de olika pusselbitarna har egna kulturer; rutiner, scheman, värdegrunder. Och de kulturerna utvecklas hela tiden och blir mer komplexa, och pusselbitarna blir därmed alltmer olika varandra.

Antalet möjligheter att kombinera pusselbitarna tycks samtidigt minska. Finns det t.ex. längre några alternativ till att lämna sina barn på dagis? Dagmammorna verkar vara ett utdöene släkte, vi har slutat att bo flera generationer tillsammans, och för de flesta småbarnsfamiljer är det inget alternativ att leva på en lön. Om man nu råkar ha turen att ha en partner att luta sig mot. För mig personligen är dagis inget alternativ. Sätter jag barn till världen vill jag också vara intimt delaktig i deras utveckling. Annars kan det lika gärna vara.

Min skräck är att få ett livspussel på halsen där bitarna är enorma och otympliga och inte går att lägga ihop till en enhetlig bild. Där de ojämna bitarna i stället bildar ett slags tredimensionellt tetris med stora luckor i vilka tvivel och stress gror. Jag försöker hålla mina bitar lagom stora och lagom många. Och småbarn är - och bör vara - en väldigt stor pusselbit. Som i sig ofta verkar generera fler pusselbitar. De som tar tag i dem, och tar ansvar för att föra släktet vidare, är hjältar i mina ögon. Dåraktiga hjältar.
Paradigmmäklarna har skrivit en tankeväckande samhällstriologi bl.a. om fenomenet med livspussel, eller tårtbitssamhället som de kallar det.

Att hedra de döda i bilismens tidevarv

Vad är Alla helgons afton utan ett besök på den lokala kyrkogården? I år fick det bli Luleås mest centrala, vet inte vad den kan tänkas heta.

Det blev dock ett antiklimax. Kyrkogården var förvisso full av tända ljuslyktor, men också omgärdad av gatlyktor, trafikljus och trafikljud. De levande ljusen hade ingen chans av göra sig gällande mot de artificiella, och den avsedda friden infann sig inte. Där vinner Moras kyrkogård med hästlängder.

Läste just i Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, att på 60-talet fanns fortfarande ett förbud mot hädelse i lagstiftningen. Jag antar att den är bortplockad nu, men vad kan tydligare vara en hädelse än att lägga en tung trafikled precis vid en kyrkogård?

Nu tror inte jag att de dödas själar finns kvar i området, men om jag skulle ha fel på den punkten måste det vara skärselden att ligga och lyssna på dånet från tusentals fordon dagligen och stundligen. Och för de levande själar som besöker platsen för att hedra sina döda, finns det ett verkligt behov av att få göra det i frid.

06 oktober 2009

Tjejer ska ha rosa och killar grått?

Aftonladet skriver om mellanstadieeleverna i Växjö lyckades fälla Toys R Us för könsdiskriminerande reklam där tjejerna var klädda i rosa och rött och bara killar fanns med på bilder med action.

"Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det..."

Men jag råkade zappa förbi en svt24 direktsändning från EU:s finansministrars möte om bonuskulturen i bankerna. (Kan ha varit en repris). Fotograferingen efter mötet var en gråsvart sörja av i huvudsak medelålders vita män ståendes i en stor trappa. En enda kvinna syntes i bild - i en ljust rosa dräkt om jag inte minns fel - men hon blev nedschasad av Anders Borg innan fotograferingen...