...men saknar kärlek

En solig dag när det plötsligt börjar regna kan man söka skydd på biblioteket. Och eftersom man egentligen inte har något ärende där kan det hända att man snurrar lite förstrött på stället med nya romaner medan maken bläddrar bland DVD-filmerna. Vid ett sådant tillfälle föll mina ögon på en anspråkslös liten bok som stack ut i sin enkelhet. Jag hade nyss lyssnat på Daniel Boyacioglu i Hallå P3 och boken såg ut som en diktsamling. Följaktligen vände jag på boken och läste följande omdöme av en författare från Göteborg:

"Nobelpriset i litteratur, vad är det? Du som någon gång reflekterar över tillvarons grunder, läs denna märliga bok! Barn, dåre eller geni? Välj själv. Författaren omfattar troligen alla tre.."

Jag måste läsa den! Trots att redan omslaget motsäger att boken skulle vara välskriven - ingen genialisk språkhanterare använder väl fem punkter i rad?

Efter tre sidor förord är jag såld. Den här boken kommer att förändra mitt liv, eller åtminstone synen på det. Eller vad sägs om följande meningar från förordet:

"Men innan jag nedskriver ett enda ord till måste jag säga följande: Den största och absolut avgörande inspirationen till denna bok står att finna i de två första raderna i Den Tibetanska Dödsboken: ´Du må förstå att konsten att lära sig dö är en mäkta nyttig vetenskap, som överträffar alla andra vetenskaper...´"

[ ]

"Jag är född i ett nordeuropeiskt land där vi en gång var germanska protestanter. Själva den kristna trosgrunden är för länge sedan begravd i den moderna sociala ingenjörskonsten. I stället för att leva så som det kristna kärleksbudskapet erbjuder oss har vi ägnat oss åt social utveckling i något århundrade."

Jag trodde att även förordet var fiktivt. För det verkade inte sannolikt att författaren faktiskt suttit 40 år i fängelse. Men what do you know; en Googling på författaren Lars Ferm visar att han tidigare är känd under namnet Lars-Inge Svartenbrandt.