Varje gång jag bestämmer mig för att sticka ut hakan - för att våga säga någon obehaglig sanning - kniper jag ihop ögonen, pekar på hakan och väntar på att någon ska sopa till.
Men oftast händer faktiskt det motsatta. Som i går när MT publicerade min insändare om svagt ledarskap på miljöförvaltningen. Framåt kvällen ringde en trevlig man som sett min insändare (jag hukar och väntar), och vill tacka mig för den. För mitt mod att säga som det är.
Som politiker och medmänniska är det de stunderna jag lever för. De gånger jag vågar ta steget ut över klippkanten, och någon ser vad jag har gjort. Det är stort. Det ger en skön känsla i magen. Stort tack till er som vågar uttrycka ert stöd sådana gånger.
Jag väntar fortfarande på råsopen. Men när den kommer så vet jag att det i alla fall finns en person som håller med mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar