Nu snackar vi!

Hittade denna mycket intressanta artikel i Miljöaktuellt. Trodde faktiskt att rubriken ljög först. Det lät som taget ur en framtidsoptimistisk roman. "Domstol: Sabotage mot kolkraftverk var nödvärn".


Men eller hur!


Om vi tar växthuseffekten (och andra miljöproblem) på allvar. Om vi håller med Percy Bratt (se tidigare inlägg) att miljöproblemen kan jämföras med terrorismen. Om vi liksom Lester Brown tycker att vi måste mobilisera som om det vore krig. Då är det helt konsekvent att det är nödvärn att försöka stoppa åtgärder som förvärrar jordens tillstånd. Det fantastiska är förstås inte att aktivisterna insett detta, men att DOMSTOLEN fann att detta överensstämde med lagstiftningen.

Jag älskar när lagstiftningen är så klockrent hållbar!

Lester Brown som är Sverigeaktuell med den svenska versionen av sin bok Plan B 3.0 - Uppdrag: rädda jorden! säger bland annat: "Det handlar inte om vad politiker tycker är rimligt utan om vad vi anser vara nödvändigt för att stoppa klimatförändringen".

I en intervju i Miljömagasinet läser jag att hans uträkningar visar att vi kan stänga 705 av världens 2400 kolkraftverk enbart genom att byta ut all belysning till den mest effektiva. All kolkraftverksproducerad el skulle kunna vara ersatt av vindkraftel 2020. Det skulle krävas att vi byggde 1,5 miljoner vindkraftverk innan dess. Låter det mycket?

Det tillverkas varje år 65 miljoner bilar. Jag har ingen aning om hur mycket längre tid det tar att tillverka ett vindkraftverk jämfört med en bil. Men säg att det tar 65 gånger mer tid. Då skulle man med bilindustrins resurser, under ett år hinna med att producera 1 miljon vindkraftverk. "Om det nu är det man vill alltså", för att travestera ett av mina favoritradioprogram. Jag skulle mycket hellre ha ett vindkraftverk än ett kolkraftverk i min back yard, det är ett som är säkert.

Personer som köpt minst fem exemplar av boken kallas för Plan B Teamet. De har startat en hemsida om Plan B 3.0. Planen, som presenteras i boken, är motsatsen till plan A, som är business as ususal, d.v.s. inte göra någonting. Den visar hur världen kan nå en minskning av dagens koldioxidutsläpp med 80 % före år 2020 till en kostnad av en sjättedel av världens militärbudget, 190 miljarder dollar.

Min Gud är ingen fjärt

I Existens häromdagen handlade det bland annat om kvinnoprästmotståndare. En Leastadian ansåg att de tror att Bibeln är Guds ord, och att andra tror att Guds ord finns i bibeln. Det är skillnad och de senare kan välja vad de vill tro på. Det kan inte de.

Jag undrar hur de tänker. Leastadianerna, Thomsson, Sacrédeus och de andra som är bokstavstroende. Tror de att Gud skickade bibeln som ett fax från himlen? Vem skickade han det till i så fall?

Min Gud är så allsmäktig att han (för enkelhetens skull använder jag "han" om Gud) omfattar allt. Kvinnor, män, djur, växter och svarta hål. Deras Gud omfattar inte ens det kvinnliga könet.

Hur kan det undgå dem att bibeln är skriven av människor, för människor som levde för 2000 år sedan? I vissa delar långt efter Jesus blivit korsfäst. Helt klart redigerad.

Min Gud är så stor att man inte skulle kunna beskriva honom i ord ens om man samlade ihop allt papper och allt bläck som någonsin tillverkats. Inte ens om man dessutom använde konst, teater och musik för att beskriva honom, skulle man kunna få en fullständig bild av honom. Faktum är att min Gud är så stor och komplex att ingen människa kan förstå honom fullständigt. I det ögonblick en människa förstår Gud till fullo kommer hon inte längre att vara människa, utan uppgå i Gud. Och även om det ständigt är vår strävan, så tror jag att det som gör oss till människor är just vår upplevelse att vara åtskilda från Gud. Den upplevelsen kan vi inte ha när vi är ett med Gud. Bara Gud kan till fullo förstå Gud.

Så en Gud som enbart omfattar halva mänskligheten och kan beskrivas till fullo i en antologi på "cirka 1500 sidor, cirka 3 miljoner bokstäver, cirka 740 000 ord, 35 690 verser och 1346 kapitel" är bara en fjärt i jämförelse med den Gud jag tror på. Varför vill man viga sina liv åt en sådan liten och maktlös Gud? Begränsa sig själv med en massa ålderdomliga regler? Det enda svar jag kan komma på är att man själv känner sig ännu mindre och ännu mer maktlös.

Snacka om att förminska och förvanska Gud.

Sunt förnuft - antingen har man det eller inte

Nämndemännens riksförbund har i ett extra nyhetsbrev meddelat att de kommer "att diskutera med Domstolsverket om framtida planer och system som skall säkerställa att alla nämndemän i Sverige har rätt kompetens genom rätt introduktions- och fortbildning för sina arbetsuppgifter i domstolen."

Föranlett av Nämndemännen som uttalade sig i pressen i Arbogamålet förstås. Men nja, jag är skeptisk. Nämndemännens uppgift är att stå för sunt förnuft i rättegången. Inte att vara experter. Vi ska vara som en representativ jury. Man utbildar väl knappast en jury?

Viktigare är nog att se till att de som ska stå för sunt förnuft faktiskt har ett sådant också. Det kan man nog inte utbilda sig till. Det första man får lära sig som nämndeman är att allt som sägs under överläggningarna är hemligt, och att man inte får yppa domen förrän den är offentlig. Det måste väl enligt allt sunt förnuft innebär att man verkligen inte ska yppa det för pressen?!

Efter en dag i tinget har vi i alla fall varit helt eniga om att den utbildning vi behöver består i en kurs i hur man ställer in stolarna i ett bekvämt läge...

Är Mora en floskel?

Innan jag flyttade till Mora hade jag en bild av en rätt stor stad. Jag hade varit här flera gånger. Men jag var ändå liksom säker på att stan var stor.

Så när jag flyttade hit blev jag överraskad av hur liten den ändå är. Inte på något negativt sätt, men ändå väldigt förvånad när jag insåg att det inte var mer än så här. Till det yttre.

Mora är en stad vars rykte är större än själva staden. Det är inte bara jag som märkt det. När man tänker på Mora så tänker man förstås Vasaloppet. Men också Dalahästar, Zorn, Folkdräkter, Fioler, Spelmansstämmor, Timrade stugor, Dans...

Ja, man tänker rätt mycket på kultur. Så när man kommer hit och märker att stan är rätt så liten mot vad man förväntade sig, så är nästa tanke ungefär: "Gågatans storlek har förstås ingen betydelse. Det är förstås i det stora kulturutbudet och kvaliteten som storheten ligger." Man känner sig nöjd med det. Man kanske väljer att bo här.

Men man saknar en vettig teaterscen. Man märker att musikskolans verksamhet ständigt i frågasätts, omorganiseras, dras in. BUN säger bestämt "Nej tack" när en lärare från Adolf Fredriks musikskola vill starta en musikklass. Kulturhusets personal får husera i dåliga lokaler. Politikerna vill lägga ned Mirandas verkstäder, med en framgångsrik mediaverkstad, lite nu och då. De "planerar långsiktigt" för att bli av med en internationellt erkänd verksamhet som Stora Daldansen.

De är rädda att den ska växa, fast Daldansens styrelse inte alls delar den rädslan. Vad säger att allt måste växa ohämmat som en tumör? Kan inte Daldansen stilfullt breda ut sig och knoppa av sig om det blir aktuellt? Och vore inte det oerhört kul och bra?

Det börjar känns som om Moras ledande politiker tycker att det goda kulturryktet tynger. Som om det skulle störa. Vara i vägen för andra viktigare saker. Som flygplatsen kanske. Men vem vill resa till en stad som varken till det yttre eller till det inre lever upp till sitt rykte? Som inte ens har viljan att göra det. Som är en enda stor floskel?

Man kan inte hota meningsmotståndare till att hålla med

Jag förstår mig inte på rovdjurshatarna. Jag förstår mig inte på björnbitne Johnny som vill ha ersättning av staten för sina skador, eftersom staten "äger" björnarna.


Men aldrig att jag skulle sänka mig till den låga nivå som de militanta rovdjurshatarna befinner sig på och hota meningsmotståndare.


Omdömeslös hantering av skattemedel är förstås något att reagera på. Men Johnny är knappast ensam om att ha märkliga idéer om vad pengarna ska användas till.


Hat göder hat. Kärlek göder kärlek. Man kan inte skapa kärlek och förståelse för rovdjuren med metoder som göder hat.

Till Marcus Birro!

Jag älskar dig.

Din förmåga att blotta din svaghet på ett inspirerande sätt är verkligen en styrka. Din språkliga begåvning beundransvärd. Jag skulle vilja göra en stor staty av dig och ställa på något rikstorg. Som modell för den nya manligheten. Som bevis för att man inte behöver vara en känslostörd analytiker för att utstråla stark manlighet. För att visa att man inte behöver vara en dominant alfahanne för att vara en god förebild för sina barn. (Såg du dokumentären om Färöingarnas förhållande till homosexuella, på SVT i går?).

I all välmening vill jag dock ge dig ett råd: Låt de döda vara döda.
Inom den kinesiska läran om Feng Shui avråder man bestämt från att ha döda krukväxter inne. Inte minsta visset blad bör finnas i krukorna. Inte heller torkade blommor. De utstrålar dålig energi.

Jag förstår ditt behov av bilderna på dina barn. Ditt behov av sorgen. Men ibland fastnar man i en känsla enbart för att man vant sig vid den. Inte för att man behöver den. Sorgen kräver sitt. Självklart. Förträngda känslor förgiftar kroppen. Men den behöver inte gödslas.

En nära vän och släkting dog för 12 och ett halvt år sedan. Jag har aldrig besökt minneslunden där hennes aska är spridd. Jag tittar nästan aldrig på bilder av henne. Ibland kommer jag på mig själv med att bli ledsen för att hon har dött - Att jag inte kan kan öppna dörren till hennes lägenhet och känna lukten av nybakat bröd, känna hennes mjuka hud mot min när vi kramas, för vi är lika långa. - Jag hade glömt att hon var död. För i mig lever hon fortfarande. Vi kramas, pratar och tittar på tv. Hon finns kvar hos mig. I mig. Som levande.

Nog är det säkert mycket svårare om man aldrig haft ett liv tillsammans. Men du är författare. Du kan skapa minnen av dina barn som levande att bära med dig genom livet. Och när du gjort det föreslår jag att du ställer undan fotona på de döda.

Och jag som trodde att...

...Vicky von der Lancken var påhittad av Cirkus Kiev tillsammans med Högstadie-Stefan.

Alltid lär man sig något nytt.

Vettigt om klimatdebatten

I senaste numret av Miljöaktuellt skriver Percy Bratt, vice ordförande i Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, att klimatfrågan bör jämföras med terrorismen.

Rättsstatens principer offras i kampen mot terrorismen trots att den svårligen kan sägas utgöra ett överhängande hot mot mänskligheten, skriver Bratt. Många fler dör i trafiken och olika miljökatastrofer varje år. Trots detta har lagar som allvarligt kränker grundläggande mänskliga rättigheter införs. Enskilda individer uppförs som terrorister på sanktionslistor. Tortyrförbudet urholkas. Det är i sig är en märklig inställning att man kan strunta i grundläggande rättprinciper i pressade lägen.

Inom miljöområdet görs avvägningen mellan motstående intressen på ett helt annat sätt. Hotens allvar beaktas inte fullt ut, de insatta medlen är otillräckliga och de motstående intressena tillåts väga alltför tungt.

Bratt säger sig inte vara så naiv att han föreställer sig att politikerna agerar i något slags luftrum där de kan utföra en analys och sedan handla i enighet med denna. Men han menar att opinionsförändringar och press från väljarna kan öka det politiska handlingsutrymmet. Och att utgångspunkten för diskussionerna bör vara en avvägningsmodell där miljökonsekvenserna av otillräckliga åtgärder, vägs mot de ekonomiska och sociala konsekvenserna av en tuff miljöpolitik, i en ingående analys. En sådan analys skulle demonstrera miljökravens förkrossande tyngd i förhållande till kontrasterande intressen.

Gnälla lite...

Tänker tillfälligtvis frångå min föresats att vara helt igenom positiv och gnälla lite. På de som gnäller.

Jag menar:

Inger Byrén Eriksson som (äntligen, verkar det som) "hittat två saker att anmärka på!"
För det första undrar hon varför tandläkare Håkansson fått avslag på sin bidragsansökan.
Kan hon inte bara fråga? Måste hon skriva en gnällig insändare?

För det andra blir hon mörkrädd när hon läser att kommunen ska dra in tjänster p.g.a. ansträngd ekonomi. Sluta med dyra konsulter och bjud "oss som jobbar på golvet" på "en middag + en öl eller ett glas vin", så kan de tala om hur det ligger till. Hennes mamma har bott på Orsagården. Det var inte bra.
Nähä. Men allt blir säkert mycket bättre om outbildat "vanligt" folk får dricka lite sprit och säga vad de tycker. Eller?

Ulla Rask tycker det är skönt att björnar och vargar finns någon annanstans än på hennes bakgård. Det är skönt om samerna och Norrmännen tar hand om dessa.

Inga-Maj och hennes make är missnöjda med att de fick vänta i två timmar på att få ta ett sista farväl av sin åldrige far som avlidit.
Mer tid än så får det tydligen inte ta att hedra de döda. Okej om de inte orkade vänta längre, men det var väl knappast lasarettets fel?

Hasse Sundberg tycker att Vägverket borde hittat ett smidigare sätt att ta ned otillåtna skyltar än att kasta upp dem på en bil och köra i väg med dem.
Jag tycker det verkar som ett rätt smidigt sätt att gå tillväga när man vill plocka bort skyltar. Att just kasta dem på en lastbil och köra i väg.
Men Hasse förtydligar: Visserligen hade Vägverket gått ut med direktiv om att skyltarna skulle plockas bort. Men de hade velat göra det själva. Någon annan gång. I framtiden. Kanske. Eventuellt.
Han verkar mena att Vägverket skulle ha tagit reda på vem som ägde alla skyltar som ingen sökt tillstånd för - och där ingen verkar ha brytt sig om att ta bort innan Vägverket kom - och som de därför inte har en aning om vem som äger. Väldigt effektiv användning av mina skattepengar. Hur en myndighet än vänder sig har den rumpan bak.

Kom igen nu. Försök vara lite konstruktiva.

Tänk nytt - tänk passivt!

Häromdagen presenterade Morastrand våra planer på nybyggnation av ett antal lägenheter i centrum och vid Tingsnäs i Mora Tidning. Det som inte nämndes vid presskonferensen var att beslutet också innebär att möjligheterna att bygga energieffektivt, s.k. passiva hus, ska undersökas.

Tekniken går hela tiden framåt, och det är ju väldigt skönt! Vi svenskar är antagligen ett av världens mest förändringsbenägna folk, ändå finns det ett märkbart motstånd mot förändringar. I bland kan man kanske skylla på vinstintressen hos stora företag. Som i fallet att bryta beroendet av olja och gå över till bättre tekniska lösningar. Vem har inte hört historier (skrönor eller sanning, vem vet) om uppfinnare som kommit på jättesmarta lösningar på vätgasdrift av bilar och annat, som stora bolag köpt upp och lagt i kassaskåpet? För att kunna fortsätta tjäna pengar på oljebaserad teknik.

Men det finns också andra exempel som inte verkar drivas av vinstintressen. Som spröjs. Förr kunde man inte göra så stora fönterrutor och löste problemet med att sätta ihop flera mindre rutor, med spröjs emellan, till ett stort fönster. Nu görs fönster i hela stycken. Men många monterar ändå på avtagbara spröjs på fönstren. För att det är snyggt. Det är helt okej.

Värre är det när konservatismen i en bransch motverkar en utveckling i hållbar riktning. Ett uppenbart exempel är s.k. Passiva hus. Växthuseffekten är ett problem som i stort sett alla tar på allvar. En betydande faktor i sammanhanget är vår energianvändning. En stor del av energin går till att värma upp bostäder. Samtidigt har vi en teknik för att bygga bostäder som inte behöver någon uppvärmning. Alls!

Läs mer på:
Passivhuscentrum.se
Energieffektivabyggnader.se

Så varför byggs det överhuvudtaget bostäder som inte är passiva?
Aha! Det har förstås med ekonomi att göra, tänker man. Det mesta som är väldigt bra och ändå inte blir gjort, handlar om pengar. Men icke! Det är inte ens dyrare att bygga passivt. Kanske något i investeringsskedet, men sedan behöver man ju faktiskt vare sig investera i någon uppvärmningsanläggning, eller betala någon driftskostnad för uppvärmning. Vad är problemet då?
Möglar de? Nej.
Dålig inomhusluft? Nej.
Krångligt? Nej.
Fult? Nej.
Högre elförbrukning? Något, för att styra värmeåtervinningen i ventilationssystemet.

Problemet verkar ligga i att det är enklare att göra som man alltid har gjort. Och vanan att tänka kortsiktigt.

Lyckligtvis finns det problemet inte hos Morastrand. Här ligger man i framkant när det gäller att tänka nytt. Nyligen avslutades stamrenoveringen av lägenheterna på Tuvan, där man använde s.k. partnering vid upphandlingen. Resultatet blev väldigt lyckat både när det gäller ekonomin och upplevelsen för de boende. Nu kör vi vidare med planer på nybyggnation med ny teknik!

Det är mänskligt att ...sporta?

Det finns en kvinna som heter Byron Katie som har upptäckt en teknik för att vara lycklig som hon kallar The Work. Hennes tes är att allt lidande orsakas av att vi argumenterar med det som är, i stället för att bara acceptera det. Det låter krångligare än det är. För typ två minuter sedan hörde jag ett strålande exempel på att "argumentera med det som är". Det var Marcela Moraga i Mitt P3 som uttalade följande mening (med ursäkt för mindre felaktigheter):

"Jag tror inte att vi är av naturen monogama, och det är synd, för det hade förenklat saker och ting väldigt mycket".

Om naturen inte gjort oss monogama, varför ska vi då anstränga oss för att försöka vara det? It doesn´t make sense! Om det faller sig naturligt att vara det (som det faktiskt gör för mig och säket många andra) - fine! Om inte - lika fine! Enligt min mening kan naturen inte ha "fel". Det är som det är. Gilla läget. Om något är "fel" så är det i så fall vår inställning till vår (och andras) natur. Men det är förstås lätt för mig att säga som har en helt politiskt korrekt natur i det avseendet.

Fredrik Lindström tog upp en liknande frågeställning i sitt Sommarprogram. Nämligen att vi oftast försöker anpassa oss till tekniken, i stället för att anpassa tekniken till hur vi faktiskt fungerar som människor. Han gjorde ett väldigt roligt exempel med SJ:s telefonbokningssystem. En annan väldigt intressant aspekt av detta som han tog upp var att sport, såsom den ser ut idag, utvecklades samtidigt med industrialismen. Hans tes angående detta var att industrialismen tvingade oss människor att bete oss som maskiner; logiskt och mekaniskt. För att få utlopp för vår mänsklighet - de mer oförutsägbara och känslomässiga sidorna av oss - skapade vi den organiserade sportkulturen.

Känns skönt att veta att det antagligen är för att jag får utlopp för min mänsklighet på annat sätt som jag är så ointresserad av att titta på sport...

Ferm i finkan

Läser att Lars Ferm, formerly known as Lars-Inge Svartenbrandt blivit släppt av polisen.

Puh! Efter att ha läst hans bok känns det nästan som att jag känner honom. Jag känner sannerligen med honom.

Om du nu begått brott, snälla vännen: sluta genast upp med de där dumheterna!

Vist var ordet

Debatten om Guds könstillhörighet fortsätter i onsdagens MT. "Vist är Gud könsneutral" säger EvaLena Ekblom på förstasidan. Så vist är det sannolikt inrättat.

Birgitta Hambraeus berättar också vist, att hennes make brukade påpeka för sina konfirmander att det är en stor villfarelse att tänka sig Gud som människa.

Sven Thomsson menar att Guds namn är heligt och bekymrar sig för att Håkan Tapper trots detta inte "bävar" för att "degradera Gud till könsneutral eller kvinna". Den värderingen är Thomssons egen.

Gud värderar inte människor olika. Det gjorde inte Jesus heller. För mig innebär det att Thomssons Gudssyn är okristlig.

(N.B. att undertecknad inte bekänner sig till kristendomen och inte är medlem i någon religiös organisation.)

Att vara...

Sven Thomsson har en del märkliga idéer om Gud och hur vi bör leva våra liv. Han menar bl.a. att det är en fördel att vara fundamentalist eftersom det ger trygghet. Roligast är nog hans insändare om självscanning - antagligen föranlett av öppningen av ICA Maxi i Mora - som han anser vara Antikrist. Jag ser snarare självscanning som en del av Gud. Det förhöjer min livsupplevelse eftersom jag slipper köa...

Senast var han kritisk mot den nye prästen i Orsa, som inte anser att Gud är en man. Alla som inte ser på Gud som en skäggig gubbe på ett moln ser väl Gud som könlös, i alla fall om man tänker efter. Så icke Thomsson.

Vi har således mycket olika syn på livet jag och Thomsson, men jag uppskattar att hans inlägg medför att frågan om Gud och andlighet diskuteras. I dagens MT har både prästen själv, Håkan Tapper, och signaturen E-L O insändare som svarar Thomsson. Efter en googling på ämnet hittade jag också en gammal ledare i ämnet, av prästen Inga-Lill Örnerfors Modin.

Tapper är som sig bör insatt i ämnet i sin artikel Gud är bortom genus. Mest intressant tycker jag det är att det ursprungliga gudsnamnet YHWH betyder ungefär varat, och att det enda namn som nämns i bibeln är Jag är, som härstammar från hebreiskans ord för vara. Detta är nämligen essensen av Vetenskapen om att bli rik. Att vara som om...det man vill redan är uppfyllt.

(Något irriterande är det att DT är så sena med att lägga ut insändarna på nätet, så man kan inte länka till dem förrän långt efteråt.)

Jag ska nog inte titta så mycket på tv den närmaste tiden

Den tibetanske munken Palden Gyatso lyckades smuggla med sin de tortyrinstrument som använts mot honom, när han frigavs från ett kinesiskt fängelse. Amnesty har tillsammans med Art and Photographers UK gjort en fotobok av med bilder av bland annat dessa.

Idrottsligt har jag svårt att uppbåda ens ett hjälpligt socialt intresse för vem som lyckas hoppa längst eller springa snabbast på en plastmatta med vita linjer i Peking. Politiskt däremot är det otroligt spännande.

Det bor en liten motvallskärring i mig som nästan hoppas att det ska bli ett terrordåd i under OS. Bara för att bevisa att deras mastodontsäkerhet inte hjälper. Att den snarare har motsatt verkan. Om jag var terrorist skulle jag bli jävligt triggad av deras attityd. (Hej, hej! FRA).

Missförstå mig inte - naturligtvis vill jag inte på allvar att det ska bli ett terrordåd. Jag vill inte att människor ska komma till skada, eller att allt byggnadsmaterial som användes för att bygga stadion ska bli förstört. Jag blir bara så störd på att den kinesiska regimen tror att hårdbevakning och begränsningar är en bra väg att gå. Att de bygger en fästning i stället för att möta världen med öppna armar. De är så himla rädda, de stackarna...

Därför hoppas jag att Amnesty tillsammans med Aftonbladet, och politiker lyckas nå fram med någon slags förändring. Under åtminstone denna vecka (eller hur länge håller det på?), bör Ebba Gröns gamla dänga Jag tittar på tv, vara inaktuell:

Var inte en duktig flicka

Lyssnade på Sissela Benns sommarprogram. Fast jag absolut inte förstår vad som är kul med hennes karaktär Filippa Bark, tyckte jag att programmet var bra. Inte bara för att hon gillar The Office. ;0

Hon pratade om hur hon kommit dit hon är med hjälp av stark vilja. Problem med duktig-flicka-komplexet, och introducerade mig till den här låten som jag aldrig hört förut:

The morning of our lives med Jonathan Richman. Passar verkligen bra när man har lite prestationsångest.

Det här är min hemstad

Fredag:


06.30: Går upp för att ta Inlandsbussen till Östersund.

08.05: Kliver på bussen som körs av Dalarnas trevligaste busschaufför. Vi pratar om Frostviken.

11.40: Tittar på solförmörkelsen genom bussfönstret.

13.00: Lyssnar på Annika Norlins sommarprogram. Fascineras över att hon och jag är så lika. Inte för att jag är Sveriges bästa kvinnliga låttextskrivare. Och hon kan förklara exakt varför Östersund är en sådan bra plats. Trots att hon också är född här. Det är för att hon ser musik som förmedlare av ett känsloläge, utöver bra texter och basgångar. Och att hon är besatt av att göra saker som hon inte törs, att alltid ha lite ont i magen, och att hon blir uttråkad av sig själv när hon pratar för mycket.

20.30: Tar bilen in till Östersund och yran. Trevligt att arrangörerna tänkte på just mig när de la spelschemat för i kväll!



22.00: Sveriges bästa manliga låttextskrivare, Lars Winnerbäck, går upp på Stora scenen. Woohaa!

23.45: Säkert! spelar i Badhusparken. Dåligt basljud, men bra konsert. Var lite orolig innan att det skulle blir tråkigt eftersom det bara finns en skiva (antog att hon bara ville vara Säkert!, och inte Hello Saferide), men det visar sig obefogat. Nya låtar på svenska låtarna från skivan blandades och vi i publiken kunde sjunga med större delen av tiden. Hon är ett geni! Varför träffades vi inte när vi gick i högstadiet? Vi hade kunnat bli bästisar och pluggat franska tillsammans. Låtarna handlar till viss del om Östersund. Och hon gör en svensk variant av Wannadies My hometown - Min hemstad. "Det sägs att den här låten handlar om Skellefteå, men jag vet nog vad den handlar om".

01.15: Strax innan Miss Li dyker upp på scenen börjar det ösregna. Väldigt få har regnkläder på sig. Alla står kvar. Ös från början till slut. En del av låtarna påminner lite om energin i Urga.


När presidenten hållit sitt tal och vi sjunger jämtlandssången tillsammans på yrans lördagnatt brukar mitt hjärta värka av hemlängtan. Fast jag bor ju inte här längre. Nostalgi är inte min grej. Men efter den här dagen - Är det konstigt att man längtar hem nån gång?

Winnerbäck på Storsjöyran

När man står på Stortorget i Östersund har man utsikt över Storsjön och Frösön. Under yran har man perfekt utsikt över Stora scenen. Det lutar, så alla kan se.

På scenen börjar bandet spela melodin till Nu grönskar det. Publiken, som i vissa delar redan stått här i 45 minuter, vrålar: "Lasse! klapp, klapp, klapp, Lasse! Klapp, klapp, klapp." Lasse kommer ut på scenen. Mer vrål. Han drar igång. Hit efter hit (han har en del att välja på) blandas med några nya låtar. Minst halva publiken, inklusive undertecknad, kan nästan alla låttexter utantill. Kanske bättre än Lasse själv, som enligt egen utsago inte är så bra på att komma ihåg texter, och tappar bort sig i Söndermarken. Det gör inget. Vi hjälper så gärna till.

Mellan varje låt: "Lasse! Klapp, klapp, klapp". Vår kärlek till Lasse når fram. Han säger att han haft underbar publik i hela Sverige, men att vi är speciella. Han säger: "Jag tror inte att jag kommer känna för att åka härifrån någonsin". Våra magar blir varma.

"Det är inte lika inspirerat nu som 1995", men det är "kul att vara med". Jag och Lasse träffades första gången i ett tält, i fjällen eller möjligtvis i Stockholms skärgård. Jag minns inte längre. Jag och min tältmate hade en bärbar liten FM-radio (mp3-spelare fanns ännu inte), och det enda vettiga vi fick in var p3 Demo eller något motsvarande program. Killen som spelade hette Lars Winnerbäck och vi lyssnade på hela konserten och var rörande överens om att vi skulle lägga hans namn på minnet. Väl tillbaka till civilisationen var namnet dock som bortblåst. Något år senare var Tvivel en hit i P3 och vi skaffade genast alla tre skivorna som han hunnit släppa.

Vi har väl glidit i från varandra lite på sistone, men efter den här konserten är vi tighta igen. Det var grymt!

Elektronisk version av Jämtlandssången!

Inför utsikten om att få åka till Jämtland nästa helg kollade jag förstås in artisterna på Storsjöyran. Utbudet är inte lika bra som det brukar vara, men jag är mest intresserad av Winnerbäck.

Jag blev rätt häpen över att Torvalla Kickers, som när jag bodde i Jämtland var ett gäng kriminella småglin, skulle spela på GAFFA på lördagen. De verkar dock inte ha någon koppling till varandra förutom att de både kommer från Torvalla. Det är ett hemligt elektropopband som har haft den goda smaken att göra en version av det bästa sången som finns - Jämtlandssången.

HBT-rörelsen ökar mitt handlingsutrymme

Det är Pride-vecka och T-tablån är full med HBT-program. Jag tittar inte på alla förstås, men jag uppskattar temat. Inte bara för att jag tycker att t.ex. serien Kärlek med förhinder är intressant. Utan också för att det expanderar min värld.

Jag är heterosexuellt gift, och känner inget behov av att ha det på något annat sätt. Men HBT-rörelsens arbete gör att även mitt handlingsutrymme ökar. Jag blir mer fri. Jag får fler möjligheter. Om jag vill så kan jag. För det är jag väldigt tacksam.

Det är verkligen något att vara stolt över; att flytta gränserna och expandera vår värld.