På scenen börjar bandet spela melodin till Nu grönskar det. Publiken, som i vissa delar redan stått här i 45 minuter, vrålar: "Lasse! klapp, klapp, klapp, Lasse! Klapp, klapp, klapp." Lasse kommer ut på scenen. Mer vrål. Han drar igång. Hit efter hit (han har en del att välja på) blandas med några nya låtar. Minst halva publiken, inklusive undertecknad, kan nästan alla låttexter utantill. Kanske bättre än Lasse själv, som enligt egen utsago inte är så bra på att komma ihåg texter, och tappar bort sig i Söndermarken. Det gör inget. Vi hjälper så gärna till.
Mellan varje låt: "Lasse! Klapp, klapp, klapp". Vår kärlek till Lasse når fram. Han säger att han haft underbar publik i hela Sverige, men att vi är speciella. Han säger: "Jag tror inte att jag kommer känna för att åka härifrån någonsin". Våra magar blir varma.
"Det är inte lika inspirerat nu som 1995", men det är "kul att vara med". Jag och Lasse träffades första gången i ett tält, i fjällen eller möjligtvis i Stockholms skärgård. Jag minns inte längre. Jag och min tältmate hade en bärbar liten FM-radio (mp3-spelare fanns ännu inte), och det enda vettiga vi fick in var p3 Demo eller något motsvarande program. Killen som spelade hette Lars Winnerbäck och vi lyssnade på hela konserten och var rörande överens om att vi skulle lägga hans namn på minnet. Väl tillbaka till civilisationen var namnet dock som bortblåst. Något år senare var Tvivel en hit i P3 och vi skaffade genast alla tre skivorna som han hunnit släppa.
Vi har väl glidit i från varandra lite på sistone, men efter den här konserten är vi tighta igen. Det var grymt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar