Det är mänskligt att ...sporta?

Det finns en kvinna som heter Byron Katie som har upptäckt en teknik för att vara lycklig som hon kallar The Work. Hennes tes är att allt lidande orsakas av att vi argumenterar med det som är, i stället för att bara acceptera det. Det låter krångligare än det är. För typ två minuter sedan hörde jag ett strålande exempel på att "argumentera med det som är". Det var Marcela Moraga i Mitt P3 som uttalade följande mening (med ursäkt för mindre felaktigheter):

"Jag tror inte att vi är av naturen monogama, och det är synd, för det hade förenklat saker och ting väldigt mycket".

Om naturen inte gjort oss monogama, varför ska vi då anstränga oss för att försöka vara det? It doesn´t make sense! Om det faller sig naturligt att vara det (som det faktiskt gör för mig och säket många andra) - fine! Om inte - lika fine! Enligt min mening kan naturen inte ha "fel". Det är som det är. Gilla läget. Om något är "fel" så är det i så fall vår inställning till vår (och andras) natur. Men det är förstås lätt för mig att säga som har en helt politiskt korrekt natur i det avseendet.

Fredrik Lindström tog upp en liknande frågeställning i sitt Sommarprogram. Nämligen att vi oftast försöker anpassa oss till tekniken, i stället för att anpassa tekniken till hur vi faktiskt fungerar som människor. Han gjorde ett väldigt roligt exempel med SJ:s telefonbokningssystem. En annan väldigt intressant aspekt av detta som han tog upp var att sport, såsom den ser ut idag, utvecklades samtidigt med industrialismen. Hans tes angående detta var att industrialismen tvingade oss människor att bete oss som maskiner; logiskt och mekaniskt. För att få utlopp för vår mänsklighet - de mer oförutsägbara och känslomässiga sidorna av oss - skapade vi den organiserade sportkulturen.

Känns skönt att veta att det antagligen är för att jag får utlopp för min mänsklighet på annat sätt som jag är så ointresserad av att titta på sport...