Till Marcus Birro!

Jag älskar dig.

Din förmåga att blotta din svaghet på ett inspirerande sätt är verkligen en styrka. Din språkliga begåvning beundransvärd. Jag skulle vilja göra en stor staty av dig och ställa på något rikstorg. Som modell för den nya manligheten. Som bevis för att man inte behöver vara en känslostörd analytiker för att utstråla stark manlighet. För att visa att man inte behöver vara en dominant alfahanne för att vara en god förebild för sina barn. (Såg du dokumentären om Färöingarnas förhållande till homosexuella, på SVT i går?).

I all välmening vill jag dock ge dig ett råd: Låt de döda vara döda.
Inom den kinesiska läran om Feng Shui avråder man bestämt från att ha döda krukväxter inne. Inte minsta visset blad bör finnas i krukorna. Inte heller torkade blommor. De utstrålar dålig energi.

Jag förstår ditt behov av bilderna på dina barn. Ditt behov av sorgen. Men ibland fastnar man i en känsla enbart för att man vant sig vid den. Inte för att man behöver den. Sorgen kräver sitt. Självklart. Förträngda känslor förgiftar kroppen. Men den behöver inte gödslas.

En nära vän och släkting dog för 12 och ett halvt år sedan. Jag har aldrig besökt minneslunden där hennes aska är spridd. Jag tittar nästan aldrig på bilder av henne. Ibland kommer jag på mig själv med att bli ledsen för att hon har dött - Att jag inte kan kan öppna dörren till hennes lägenhet och känna lukten av nybakat bröd, känna hennes mjuka hud mot min när vi kramas, för vi är lika långa. - Jag hade glömt att hon var död. För i mig lever hon fortfarande. Vi kramas, pratar och tittar på tv. Hon finns kvar hos mig. I mig. Som levande.

Nog är det säkert mycket svårare om man aldrig haft ett liv tillsammans. Men du är författare. Du kan skapa minnen av dina barn som levande att bära med dig genom livet. Och när du gjort det föreslår jag att du ställer undan fotona på de döda.