Att finna sig själv i media

Jag är lite språkpetimeter när jag läser tidningen, vilket antagligen irriterar min omgivning. Men jag tycker att om man har som yrke att skriva så ska de väl åtminstone få till språket rätt. Det borde finnas en slags yrkesstolthet i det. Ok om det händer en eller annan gång, men det är nästan regel att hitta språkfel i en dagstidning.

När jag var 18 upptäckte jag för första gången att det jag sa i en radiointervju kunde klippas så att det inte riktigt var det jag sa som kom fram i inslaget, trots att det var min röst. Rätt läskigt.

Som miljöinspektör hamnade mina och kollegornas ärenden ofta i media. Vi fascinerades och förfärades av att artiklarna i princip alltid innehöll fel. Även om vi skickat skriftligt material till journalisten som han/hon nästan ordagrant kopierat (vilket var vår avsikt), lyckades de ändå få med faktafel.

I dagens DD finns en artikel om Ålderskris bland Moras nämndemän. Den hänvisar bland annat till en intervju med mig. Det är en förhållandevis bra och viktigt artikel. Men när jag läser den så tänker jag ändå: "Var det verkligen så jag sa?"

Nej, det var inte exakt så jag sa. Jag sa att även könet har betydelse för det input man gör i diskussionen. Men att vi i stort sett alltid blir överens om bedömningarna och domen. Det enda konkreta exempel jag kunde komma på där min ålder och kön spelat en avgörande roll för diskussionen var ett våldtäktsmål, som jag inte kunde gå in på detaljer om.

Det finns inga allvarliga fel i artikeln. Men det känns ändå obehagligt när någon annan tar mina ord, stuvar om dem och gör dem till sanningen om vad jag sa.

I förmiddags läste jag Cirkelns ände av Tom Egeland. Storyn liknar Da Vinci koden, och menar bl.a. att Bibeln inte på något sätt är sanningen, utan bygger på texter som valts ut och redigerats under hundratals år efter Jesus (förmodade) död på korset. Och att den på avgörande sätt speglar den tidsanda som rådde då.

Rätt så självklart. Ändå finns det de som är bokstavstroende.