Lillpers & kvinnliga poliser

Birgitta Lillpers har börjat att skriva krönikor i MT som är väldigt läsvärda. Måste erkänna att jag ofta är språkpetimeter och stör mig på det dåliga språket i vissa tidningartiklar. I Lillpers krönikor finns inga språkliga brister, i alla fall inga som jag som amatör kan upptäcka.

I fredagens MT tar hon upp ett ämne som jag tycker är viktigt, nämligen vad man bör göra åt det ökade våldet. Är fler poliser och gatlampor verkligen lösningen, när det förmodligen handlar om något som gått sönder inuti i vårt samhälle och i de människor som sparkar på andra.

Samtidigt är det 50 år sedan de första kvinnliga poliserna utexaminerades. Jag lyssnar på ett reportage i P3:s Starkt material där man intervjuar en av dem som hade sin första arbetsdag hösten för 50 år sedan. Jag slås av hur stor skillnaden är. De hade inte polisbilar på den tiden, utan tog taxi de enstaka gånger den behövde göra en utryckning. Mobiltelefon fanns förstås inte, utan vid behov sprang de fram till ett larmskåp och ringde ledningscentralen. Efter kl. 18.00 hade de pistol, men det var sällan de gjorde ingripanden. Kvinnan jobbade alltså i Stockholm!

Påminner mig att jag läst en artikel för ett bra tag sedan om den farligaste brottslingen på 50-talet som var en man som rymt från fängelset och var beväpnad. Vad jag minns av artikeln hade han inte ens (!) dödat någon.

Jag funderar på hur lagen om attraktion påverkar den här utvecklingen. Är det den ökade brottsligheten som gör att vi behöver fler poliser, eller är det det ökade antalet poliser som skapar fler brottlingar?