Kom just från bastun, som finns i källaren och som jag hade glömt sätta på. Som tur var hade en vänlig själ som varit där innan mig lämnat värmen på.
Vår lilla bostadsrättsförening består av en majoritet av trevliga individer som försöker underlätta tillvaron för varandra genom sådana hjälpsamma små insatser. Det finns fördelar med att bo i lägenhet. Eftersom det mest finns små lägenheter bor det till övervägande del unga och äldre här. Vad jag vet finns det inga barnfamiljer i min trappuppgång. Det finns därför chans att träffa på någon likasinnad. D.v.s. någon som liksom maken och jag inte vågat sig på att försöka lägga det stora livspusslet med barn och hela kitet.
Jag läste att TCO har varumärkesregistrerat begreppet "livspussel". Det är ett bra ord. För i det samhälle vi skapat består våra liv av en mängd olika pusselbitar som är avskurna från varandra, och som vi försöker skapa möjligheter att sätta ihop; jobb, barn, vänner, fritidsaktiviteter, föreningar... Ja, ni vet.
Problemet är att de där pusselbitarna inte alltid passar så bra ihop med varandra. De passar också sämre och sämre ihop med tiden. Dels för att vi hela tiden ökar kraven och ambitionerna; vi vill vara superföräldrar, superälskare, superchefer, superordföranden osv, och pusselbitarna växer. Också för att de olika pusselbitarna har egna kulturer; rutiner, scheman, värdegrunder. Och de kulturerna utvecklas hela tiden och blir mer komplexa, och pusselbitarna blir därmed alltmer olika varandra.
Antalet möjligheter att kombinera pusselbitarna tycks samtidigt minska. Finns det t.ex. längre några alternativ till att lämna sina barn på dagis? Dagmammorna verkar vara ett utdöene släkte, vi har slutat att bo flera generationer tillsammans, och för de flesta småbarnsfamiljer är det inget alternativ att leva på en lön. Om man nu råkar ha turen att ha en partner att luta sig mot. För mig personligen är dagis inget alternativ. Sätter jag barn till världen vill jag också vara intimt delaktig i deras utveckling. Annars kan det lika gärna vara.
Min skräck är att få ett livspussel på halsen där bitarna är enorma och otympliga och inte går att lägga ihop till en enhetlig bild. Där de ojämna bitarna i stället bildar ett slags tredimensionellt tetris med stora luckor i vilka tvivel och stress gror. Jag försöker hålla mina bitar lagom stora och lagom många. Och småbarn är - och bör vara - en väldigt stor pusselbit. Som i sig ofta verkar generera fler pusselbitar. De som tar tag i dem, och tar ansvar för att föra släktet vidare, är hjältar i mina ögon. Dåraktiga hjältar.
Vår lilla bostadsrättsförening består av en majoritet av trevliga individer som försöker underlätta tillvaron för varandra genom sådana hjälpsamma små insatser. Det finns fördelar med att bo i lägenhet. Eftersom det mest finns små lägenheter bor det till övervägande del unga och äldre här. Vad jag vet finns det inga barnfamiljer i min trappuppgång. Det finns därför chans att träffa på någon likasinnad. D.v.s. någon som liksom maken och jag inte vågat sig på att försöka lägga det stora livspusslet med barn och hela kitet.
Jag läste att TCO har varumärkesregistrerat begreppet "livspussel". Det är ett bra ord. För i det samhälle vi skapat består våra liv av en mängd olika pusselbitar som är avskurna från varandra, och som vi försöker skapa möjligheter att sätta ihop; jobb, barn, vänner, fritidsaktiviteter, föreningar... Ja, ni vet.
Problemet är att de där pusselbitarna inte alltid passar så bra ihop med varandra. De passar också sämre och sämre ihop med tiden. Dels för att vi hela tiden ökar kraven och ambitionerna; vi vill vara superföräldrar, superälskare, superchefer, superordföranden osv, och pusselbitarna växer. Också för att de olika pusselbitarna har egna kulturer; rutiner, scheman, värdegrunder. Och de kulturerna utvecklas hela tiden och blir mer komplexa, och pusselbitarna blir därmed alltmer olika varandra.
Antalet möjligheter att kombinera pusselbitarna tycks samtidigt minska. Finns det t.ex. längre några alternativ till att lämna sina barn på dagis? Dagmammorna verkar vara ett utdöene släkte, vi har slutat att bo flera generationer tillsammans, och för de flesta småbarnsfamiljer är det inget alternativ att leva på en lön. Om man nu råkar ha turen att ha en partner att luta sig mot. För mig personligen är dagis inget alternativ. Sätter jag barn till världen vill jag också vara intimt delaktig i deras utveckling. Annars kan det lika gärna vara.
Min skräck är att få ett livspussel på halsen där bitarna är enorma och otympliga och inte går att lägga ihop till en enhetlig bild. Där de ojämna bitarna i stället bildar ett slags tredimensionellt tetris med stora luckor i vilka tvivel och stress gror. Jag försöker hålla mina bitar lagom stora och lagom många. Och småbarn är - och bör vara - en väldigt stor pusselbit. Som i sig ofta verkar generera fler pusselbitar. De som tar tag i dem, och tar ansvar för att föra släktet vidare, är hjältar i mina ögon. Dåraktiga hjältar.
Paradigmmäklarna har skrivit en tankeväckande samhällstriologi bl.a. om fenomenet med livspussel, eller tårtbitssamhället som de kallar det.
