Det snöade inte i Thailand

En vecka efter hemkosten från Thailand börjar kroppen och verkligheten befinna sig i samma tidsrytm igen och jag orkar göra vissa reflektioner kring resan.

Thailand var verkligen så underbart som de flesta svenskar vill göra gällande. Folk precis så vänliga och hjälpsamma, stränderna så ljuvligt vita och vattnet lagom varmt. Och solljuset var tacknämligt när antalet soltimmar i Luleå är på minimum. Dessutom var hotellet med omgivning precis så paradisiskt som reklamen lovade. Hur ofta händer det?

Ändå kom jag på mig själv, när jag satt på poolkanten med benen i vattnet, med att blunda och drömma mig bort till en brygga med benen i en insjö och lukten av varm tallskog i näsan. Jag längtade faktiskt hem till Sverige. Aldrig är jag så lycklig över att vara född i Sverige som när jag är utomlands. I jämförelse med alla platser jag besökt utomlands är Sverige sagolikt välordnat, rent, väldoftande, folktomt och har fyra årstider som alla är underbara på sitt sätt.

Det är väl därför tur att jag inte är utanför Sveriges gränser så ofta. Om man inte räknar kortvariga gränspassager mellan Haparanda och Torneo det senaste året, var jag utomlands senaste gången 2005, då min mamma fyllde 50 år och ville ha oss med till Fuerteventura. Jag skaffade mitt första pass 2001. Därför har jag faktiskt inte dåligt samvete för att jag tillsammans med maken just förbrukat motsvarande ungefär sju årsförbrukningar växthusgaser för den genomsnittlige indiern. Resan är dessutom klimatkompenserad via Green Seat, vilket förvisso inte får mina utsläpp att försvinna, men åtminstone bidrar till en del bra klimatprojekt.

Jag är glad över att min resa blivit ifrågasatt av klimatskäl. För även om jag inte har dåligt samvete för att jag åker till Thailand på en kombinerat försenad bröllopsresa och hälsoresa för att läka min mans psoriasis - så finns det all anledning för oss alla som är så pass välmående att vi kan sticka halvägs runt jorden titt som tätt, att fundera på om det verkligen är det vi vill med tanke på klimatet och andra miljöaspekter. Det är inte rimligt eller önskvärt att vi slutar resa. Om inte annat behöver vi då och då påminna oss om hur bra vi har det i Sverige, något som man lätt kan glömma om man fokuserar för länge på den befogade kritik som finns mot hur t.ex. Försäkringskassan fungerar. Men vi bör fundera på hur ofta, hur långt och med vilket färdmedel. Och vi både kan och bör se till att våra ekologiska fotavtryck inte blir större än planeten klarar av.

Min syster fick en aha-upplevelse för ett tag sedan när hennes lärare frågade vilka i klassen som tyckte att de levde miljövänligt, och vilka som inte tyckte att de gjorde det. Syster räckte upp handen för den förstnämnda kategorin och blev genom ett test jämförd med en person i den andra kategorin. Till hennes förvåning visade det sig att klasskamraten levde ett (enligt testet) miljövänligare liv. Akilleshälen var de flygresor som syrran gjort till Costa Rica för att arbeta som volontär, och till England för att studera. Det är inte alltid så lätt att leva som man lär. För att kolla om man är på rätt spår kan man kanske använda beräkningarna för ekologiska fotavtryck då och då.

Jag är väldigt stolt och nöjd med att vara med och bygga en snutt av Botniabanan, den nordligaste delen mellan Kalix och Haparanda. Jag är övertygad om att framtidens transporter i hög utsträckning kommer att drivas av el som producerats av förnyelsebara bränslen. Och jag ser fram emot de chartertåg till Röda havet som finns med i Miljöpartiets vision för framtidens tåg. Även om jag saknar en linje mitt i Sverige som heter Inlandsbanan.