Idag är Gert Fylkning och Robert Aschberg i Luleå i sin Mustachkampen-promenad för att samla in pengar till cancerforskning. Läser i det lokala annonsbladet Extra att Aschberg vill rädda kranen.
Kranen i fråga såg jag första gången när jag kom till Luleå i januari. Den var smyckad med lampor i vintermörkret och jag tänkte att det var innovativt att sätta lite julpynt på den fula byggkranen eftersom den tydligen hade något uppdrag som innebar att den tvunget måste förfula stadsbilden över julen.
Kranen är fortfarande smyckad med lampor, och i det obarmhärtiga sommarljuset här uppe ser den än mer anskrämlig och rostig ut. Samtidigt pågår en kampanj för att få behålla den på sin plats. Tydligen är den ett minne från något av Luleås varv. Aschberg menar att "Det är respektlöst och ovärdigt att ta bort den" och att ..."kranarna har varit med och byggt grunden för den välfärd som vi har idag".
Men en alldaglig kran i Luleå? Någonstans därförinnan går väl ändå gränsen för vad som bör bevaras? Menar Aschberg och hans meningsfränder på allvar att de är så rädda för att folk ska glömma bort stadens fornstora dar, att de för all framtid vill blockera en underbar stadstomt vid havet med en rostig metallhistoria? Stålskelettet ska väl i rimlighetens namn i så fall också underhållas för en summa pengar.
Idag används den stora asfalterade (fula) planen mest av bilburna ungdomar som bränner däck och dricker öl. Ursäkta franskan, men fotografera, riv skiten (eller återvinn på annat lämpligt sätt) och anlägg en strandpromenad och bygg fina hyresrätter i stället. Sätt upp fina informationsskyltar med bilder längs gångstråket så kan den som vill nostalgiskt minnas tillbaka till den gamla goda tiden och samtidigt njuta av havsutsikten.
